06.30 ringde väckarklockan. Vi vaknade upp i ett iskallt rum med lite för mycket svettiga kläder på tork. Det var bara att försöka ta sig ner från våningssängen. Det kändes direkt att benen var lite stela men jag trodde det skulle vara värre. Mina vader klagar som vanligt lite extra men annars kändes det ganska Ok förutom att jag var seg i kroppen. Vi gick ner till restaurangen och åt frukostbuffé, supergott med "hotellfrukost". Sedan var vi redo för dagens utmaning, uppåt skulle vi. Dimman låg tät över fjällen och det kändes som att det var "lågt i tak" där vi gick.
 

Vi gick ca en timme innan vi kom fram till våra kompanjoner som hade gått i förväg för att äta frukost ute i det gröna. Då delade vi upp oss, "hockeygrabbarna" traskade iväg i en rasande fart och sen var det jag, pappa, bror och min farbror som gick tillsammans. Det började gå uppför och sen var det inget annat än uppförsbacke, det jobbigaste var att det är så stenigt så man måste stirra ner i backen hela tiden. Ett tag var jag väldigt trött och slut, energin från frukosten försvann och jag fick mjölksyra i låren, då vet jag inte vad jag tänkte riktigt. Vi tog ett litet stopp för att käka lite nötter och dricka vatten, efter det gick det bättre samt att jag fick låna min brors gåstavar (dumt att jag inte hade egna, det hade underlättat). När vi kommit upp för första platån eller vad vi ska kalla det så kände pappa och min farbror att de inte skulle orka så mycket längre, vilket är förståeligt. De hade kämpat på riktigt långt. Jag ville gärna fortsätta en bit till men min bror ville gärna gå med min pappa eftersom vi faktiskt var där för att umgås med honom (han fick det i present från oss). Det var ju sant tyckte jag så vi nöjde oss där. Dimman var riktigt tät över toppen så vi såg den knappt samt att det var mycket kallt så jag vet ärligt inte om jag hade klarat det hela vägen om jag hade försökt. Vi påbörjade vägen neråt, det var riktigt tufft även det. Ganska halkigt och jobbigt för knän och vader att gå nerför och "hålla emot" kroppen. Tids nog var vi nere och kunde blicka ut över dalen och den fantastiska utsikten, vilket landskap! Vi gjorde lite mat och njöt en stund av att bara vara innan vi gick vidare. Det gick ganska lätt resten av vägen ner till fjällstationen. Mina känslor var väldigt blandade. Jag kände mig som en looser som inte klarat det, jag vet ju många som varit uppe på toppen. Mina kusiner och deras kompisar klarade sig hela vägen (hockeygrabbarna). De hade dock inte sett någonting och de hade frusit så mycket att fingrarna inte gått att böja ut. Läskigt. Men de hade kämpat på riktigt bra. Besviken är nog rätt ord för att beskriva min känsla.


Väl framme på fjällstationen så tog vi en siesta och sen gick vi ner till baren och bara tog det lugnt. Satt och pratade och vilade våra slitna kroppar. Vi inväntade grabbarna från toppen innan vi intog en mycket god trerättersmiddag med blandannat oxfilé. Underbar mat på det där stället. Vi satt sedan uppe och pratade ett tag på rummen innan läggdags. En ny dag väntade då vi skulle börja vandringen hemåt igen.

Fortsättning följer...

Jag börjar vara nervös.
Om mindre än två veckor bär det av norrut.
Jag ska med min pappa, bror, farbror och kusiner ta mig hela vägen upp till Kebnekaise (det är målet iaf).
Jag hoppas att väder och vind ska vara på vår sida. Jag hoppas även att jag ska orka och att ingen dum förkylning eller något sådant ska stoppa mig från en riktig utmaning.

Nervös var ordet, JA! (och peppad såklart).

Ingen vidare vårvärme men ack så mysigt med en eld och lite pinnbröd.
Jag ser framemot många mysiga grillkvällar i vår. Bild lånad från Linnea.

Nu ser jag framemot morgondagen och det HÄR.
Godnatt